De står överallt. I klasar. På trottoarer, vid övergångsställen, ibland mitt i gatan. Elsparkcyklar.
För vissa är de ett smidigt färdmedel. För andra – ett irritationsmoment. Men oavsett vad man tycker om dem så verkar de vara här för att stanna.
Men det jag undrar är: Hur fungerar det egentligen att använda elsparkcyklar när man inte är 25, bor mitt i stan och har sneakers som vardagsskor?
Jag testar: En medelålders man på spark
Jag laddade ner appar från tre av de största uthyrarna:
- Voi
- Tier
- Bolt
Alla fungerar ungefär likadant: du lokaliserar en cykel i appen, skannar en QR-kod, kör – och betalar per minut.
Låter enkelt, va? Jo, tills verkligheten kommer ikapp.
Problem 1: Hitta en fungerande spark
Första utmaningen: hitta en elsparkcykel som inte är trasig, omkullkastad eller tom på batteri.
Kartorna i apparna visar ”tillgängliga fordon” – men när jag väl kom fram stod det inget där. Eller så stod den där, men hade 2 % batteri.
Tre försök innan jag hittade en som gick att köra.
Problem 2: Komma igång
Jag är inte tekniskt obegåvad, men när QR-koden inte vill scanna, uppkopplingen strular och appen fryser – ja, då får tålamodet jobba övertid.
Och nej, det är inte särskilt intuitivt att man ska ”kickstarta” innan gasen fungerar. Det framgår oftast inte förrän du står där och ser ut som en turist med balansproblem.
Problem 3: Körkänsla för vuxna knän
Väl på sparkcykeln gick det snabbt – för snabbt. 20 km/h låter kanske inte mycket, men utan hjälm, i trafiken, med ett gupp var tionde meter? Det känns.
Stötdämpningen är i bästa fall symbolisk. Körkomforten? Om du inte har löparknän, glöm det.
Och trottoarkanter? Ja, dem hoppar du inte lätt över efter 50.
Problem 4: Parkera rätt – eller betala
När jag försökte avsluta min resa fick jag meddelandet: ”Du står inte i en tillåten zon.”
Vad betyder det? Jo – du måste avsluta i ett specifikt område, annars går inte bokningen att stänga. Eller så går det – men du får en avgift på 250 kronor.
Att man dessutom måste ta ett foto av hur man parkerat är… nåja, pedagogiskt. Men också ganska förnedrande när man känner sig som en 52-åring i en ungdomskultur.
Kostnad: Billigare än taxi, men inte alltid billigt
Startavgiften ligger på runt 10 kr, sedan ca 3–4 kr/minut. Ett ärende som tog 12 minuter kostade 58 kronor.
Inte hutlöst. Men dyrare än att gå. Och med alla små hinder längs vägen kändes det varken snabbare eller smidigare.
Slutsats: Funkar – men inte för alla
För en 25-åring i innerstan, på väg till caféet: perfekt.
För en medelålders person med matvaror, barn, knäproblem eller sånt som kallas ”logistik”: nja.
Och som vanligt är det finstilta det viktigaste. Kolla var du får parkera. Se till att batteriet räcker. Och läs appen innan du ger dig iväg.
